Säsongen 2004-2005 kom mitt kära Sporting till Uefa cup final. Det är enbart den andra europeiska cup final som vi Sporting supportrar fått se vårat Sporting nå. Jag ska nu försöka beskriva vad man kände under veckan både innan och efter cup finalen.

Efter åttondelsfinal segern över Feyenoord bestämde jag mig för att chansa och gick in till Uefas sajt och bokade två final biljetter. En till mig och en till min far. Det kändes som om vi (Sporting) skulle nå finalen, trots att säsongen varit en berg och dal banna, så hade jag en feeling om att Sporting skulle vara en av lagen som den 16 maj 2005 skulle spela finalen på José Alvalade. Tänk att missa en cup final som dessutom spelades på vår hemmaplan. Det gick inte för sig alls.

Men först var vi tvungna att ta oss förbi två motståndare till innan drömmen skulle bli till verklighet. Kvartsfinalen fick vi premier league laget Newcastle. Ett lag som vi tidigare under säsongen mött två gånger och inte förlorat mot. Personligen föredrar jag att Sporting börjar borta när det handlar om dubbelmöten. Jag fick som jag ville. Trots att vi förlorade den matchen med 1-0 så kände jag ingen oro, vi skulle bara vända det på hemmaplan. Vilket vi gjorde också. Trots att vi vann med 4-1 så kändes det som kört när Dyer i början av matchen kontrar in 0-1 till Newcastle. Men sen står mina hjältar för en av Sportings bästa vändningar någonsin och vinner med 4-1 och tar sig vidare till semifinalen. Nu var det bara holländska AZ som stod i vägen för drömmen.

Semifinalen skulle bli en dramatisk omgång. Precis tvärtemot min önskan så är det Sporting som fick börja på hemmaplan. Förväntan var på topp i José Alvalade innan matchen började. Sporting började bäst men återigen så tillåter man motståndarna kontra in ett ledningsmål. Som tur hann man inte bli allt för besviken då Douala kvitterade omgående. Men det skulle dröja långt in i andra halvleken tills chilenaren Pinilla kunde göra 2-1 målet och ge Sporting i alla fall ett måls övertag inför returen. Returen skulle bli en dramatisk upplevelse, där man ena stunden befanns sig i helvetet och den andra stunden i himlen, så var det faktiskt under matchens 120 minuter. För precis i den 120:e minuten kom högerbacken Miguel Garcia högst upp på en hörna och reducerade till 3-2, precis vad som krävdes för att Sporting skulle gå till final på flera mål gjorda på borta plan. Jag kunde knappt tro det var sant.

Miguel Garcias 3-2 mål som gav SCP en final plats 41 år senare

Mitt lilla Sporting var i en europeisk cupfinal 41 år senare. Sånt som man bara kunde drömma om var nu verklighet. Nu skulle de närmaste dagarna gå sakta, man gick och väntade på Uefas biljettlottning. Man satt fastklistrad vid datorn och kollade sitt email en gång i minuten, när man fått reda att visa hade börjat få besked på ett forum jag besöker. Visa hade fått positiva besked medans de flesta hade fått negativa. Så kom den till slut…jag tog en djup andetag och klickade på mailet. Det första jag hann tänka på var shit det är på engelska, läste fram till där det stod att jag var en av de lyckliga som vart utlottade att få två biljetter. Läste inte klart mailet tog tag i telefonen och ringde upp min ovetandes far och sa till han, nu ska vi boka en resa till Lissabon för vi ska gå på finalen! Han trodde inte på mig och först en vecka senare när jag fick hem biljetterna trodde han på mig.

Nu till den värsta sport veckan i mitt liv. Sporting hade nu bara tre matcher kvar denna säsong. Man hade chansen att vinna både ligan och Uefa cupen på fyra – sex dagar. Jag ska erkänna att jag hann tänka en kort stund på Bayern Leverkusen som på sju dagar förlorade, bundesliga till Bayern München, Champions League finalen till Real Madrid samt den tyska cupfinalen. Men det styrde jag snabbt bort från mitt huvud, det skulle inte hända mitt Sporting inte. Lycklig ovetandes om vad som skulle ske.

I ligans näst sista omgång åkte Sporting tvärsöver gatan till sina rivaler Benfica. Sporting behövde bara spela oavgjord så skulle ligan mer eller mindre vara i hamn. Med ynkliga sex minuter kvar av matchen så kom målet som tog bort alla chanser för Sporting att vinna ligan. Brasse jätten Luisão kom högre upp med sitt huvud än Ricardo med sina händer. 1-0 till Benfica var ett faktum. Jag ska inte ens gå in på om målet var korrekt eller inte. Fyra minuter från att för första gången som vuxen få uppleva på plats en vecka senare Sporting lira hem ligasegern. Dagen efter åkte vi då till Lissabon för att se Uefa cup finalen. Det var en tung resa ner. Hoppet att få uppleva en av två möjliga Sporting fester var inte aktuellt redan.

Måndag till onsdag gick i snigelfart, det kändes som om det aldrig skulle bli onsdag. Under dessa dagar åkte man in till José Alvalade och andades in final luften runt arenan. Man kände på alla att förväntan var på topp. Det var trots allt 41 år sen Sporting var i en europeisk cupfinal. Passade på och köpte en ny matchtröja. Inte för att jag skulle ha den på mig under finalen för den matchtröjan hade jag redan valt ut. Det var matchtröjan som jag köpte hösten 2004 då jag var nere i Lissabon och såg Sporting bland annat vinna första matchen i denna Uefa cup som vi nu var i final. Vidskeplig som jag är så var det en självklarhet att matchtröjan som jag hade på mig i den matchen skulle även vara den som jag skulle bära under finalen nu.

Farsan hade fått samma vanliga matchtröja från säsongen vi vann ligan sist 2001-2002. Med den på sig så har vi aldrig sett Sporting förlora en match. Hade tänkt ut allt på förhand.

Så vart det äntligen onsdag. Vi bestämde oss för att åka in till José Alvalade tidigt. Svårt som det är att hitta parkeringsplatser i Lissabon och främst i närheten av fotbollsarenorna på matchdag så tyckte vi att det var klokt. Vi lämnade lägenheten redan vid 14 tiden, matchen skulle inte börja förens 19.45. Arenan skulle inte öppnas innan 17 tiden. Trots att vi var tidigt ute så var det ett rent helvete att hitta en parkeringsplats, men med hjälp av tigare så hittade vi en liten lucka där vi kunde parkera, han fick en bra slant som tack för hjälpen. Klockan är inte mer än 14.30 när vi närmar oss själva arenan till fots. Överallt ser man Sporting supportrar, inte oväntad när finalen spelas på vår egen hemmaplan. Det låg en förväntan i luften. Allt kändes bara kanon, bra väder bra uppslutning av supportrarna, inga spelare var skadade eller avstängda inför finalen. Utan att vara stöddig så kändes det att vi bara skulle vinna denna match! Det fanns liksom ingen annan möjlighet. Visst det skulle inte bli en storseger men på ett eller annan sätt skulle vi stå där som vinnare.

Den enda orosmoment som fanns var hur skulle laget reagera på förlusten fyra dagar tidigare mot Benfica? Lycklig ovetandes när portarna öppnas går vi till våra platser. Har för engång skull inte tagit med mig radion då det sas att inga föremål kunde medtas in på arenan. Men vartefter tiden närmade sig matchstart så gick rykten runt arenan att Sporting tränaren hade gjort några ändringar i startelvan, för oss som följt Sporting under Peseiros ledning visste vi att när han gör ändringar så brukar det skita sig på ren svenska. Det man reagerade mest över när startelvan presenterades var saknaden av Rui Jorge i startelvan och att se Rogério spela på mittfältet, nåt som vi trodde att Peseiro lärt sig att det inte funkade alls. Även saknaden av Polga var märklig, då denne hade varit mycket bra sista matcherna. Men fortfarande kände jag att vi skulle vinna denna final.

Ack så fel man hade, trots att vi tog ledningen via ett vackert mål av Rogério och ägde totalt första halvleken skulle andra halvan bli den mest plågsamma jag upplevt på en fotbollsarena. Det kändes som om lagen bytt tröjor med varandra under halvtid, för lika dominerande som Sporting var under första halvleken vart man dominerad av CSKA i andra halvleken. I ett hafs så hade ryssarna vänt på matchen 1-2 till dem. Matchen skulle definitivt avgöras när Rogério på mindre än en halvmeter från mållinjen med öppet mål lyckas styra bollen i stolpen och längs mållinjen till den andra stolpen innan den ryska målvakten fick tag i bollen och satte igång kontringen som skulle resultera i 1-3 målet. Matchen var förlorad! Det gjorde nåt så fruktansvärt ont i själen att se mina hjältar kämpa i uppförsbacke. När domaren väl blåste av matchen kände jag mig helt tom inombords, gråten var inte långt bort. Det tog säkert över 50 minuter innan jag började gå nerför läktaren, helt förtvivlad.

Tanken som jag tidigare slagit bort om Bayern Leverkusen var helt plötsligt det enda som jag kunde tänka på. Visst vi hade bara misslyckats två gånger på mindre än fyra dagar, men vi hade fortfarande en liten chans att knippa andra platsen i ligan som skulle innebära en direkt kvalificering till Champions League. Om vi bara vann över Nacional, fyra dagar efter final förlusten, i sista omgången i ligan och Porto tappade poäng så skulle vi nå den åtråvärda Champions League platsen. Nu hade vi inte saken i egna händer visserligen. Men den lilla chansen att nå andra platsen var borta efter endast 20 minuter. Nacional hade otroligt nog fått en 0-3 ledning, efter TRE solklara offside mål. Innan halvtid hade Sporting fått sin lagkapten utvisad och bränt en straff. 2-4 skulle matchen sluta och den direkta Champions League platsen var borta, extra jobbig då Porto inte lyckades vinna sin match heller.

För några dagar sedan så beskrev jag den sämsta/tyngsta Sporting minnet jag har upplevt, nu tänkte jag beskriva en av de allra bästa minnen jag har upplevt.

Jag har några bra minnen, trots att vi Sporting anhängare inte är bortskämda med stora framgångar som våra rivaler, speciellt sista 20 åren. Ett minne som jag har som dock inte är så färskt i minnet är en match mellan Sporting och União Leiria. Jag var bara 5 år gammal då. Sporting behövde bara vinna för att säkra liga segern den säsongen. Det jag minns är att det var så mycket folk på gamla Alvalade stadion att matchen fick börja senare och med en hel del publik på löparbanan. Minns också att Sporting vann och människorna vart vilda av glädje.

Efter ligasegern säsongen 81-82 så var det en stor tomhet på framgångar för Sporting, visst säsongerna 86-87 och 94-95 vann vi supercupen. 94-95 vann vi också den portugisiska cupen över Maritimo med 2-0. Och även om det var stort att vinna den inhemska cupen så smakade det fortfarande för lite för en klubb som Sporting.

Det skulle dröja ytterligare fyra säsonger innan vi Sporting anhängare kunde fira en ligaseger, säsongen var då 99-00. En säsong som kom att få ett eget kapitel i Sporting historian. Inför den säsongen så hade Sporting lyckats få till sig självaste Peter Schmeichel, en levande legend till målvaktspositionen. Det skulle visa sig vara en bidragande orsak till titeln. Men säsongen började inte alls bra, och efter den 5: e omgången så fick den italienska tränaren Materazzi sparken. Augusto Inacio skulle få ta över. Inacio som fram till den omgången arbetat som expertkommentator på radiokanalen Antenna 1. Inacio började sin karriär hos Sporting, han skulle lämna Sporting till rivalerna Fc Porto där han fullförde sedan resten av sin spelarkarriär och påbörjade sin tränarkarriär. Nu fick han återvända till sitt hem. Planen var att han skulle bara vara kvar tills Sporting funnit en ny tränare, då skulle Inacio flyttas upp som en fotbollssamordnare. Trots att Inacio inte inledde så bra och förlorade bland annat borta mot Alverca och Fc Porto, så fick han fortsätta. Vilket skulle vissa sig vara ett bra val av presidenten Roquette. Sen vet vi alla hur det slutade, Sporting gick och vann titeln i sista omgången.

Detta är inte minnet som jag tänkte dela med mig av till er. Inte heller säsongen 2001-2002 då vi vann trippeln. Nä det bästa minnet som jag vill dela med mig är faktiskt en vanlig seriematch. I och för sig ett derby, nämligen den första och hittils den enda derby jag har haft nöjet att närvara live på.
Matchen spelades på en lördag, men redan på måndag började man känna av stämningen inför Lissabon derbyt. På nyheterna började man prata om matchen redan, man kunde följa bägge lagens förberedelser inför matchen. Det som pratades mest om var Benficas dåliga start av säsongen, visserligen så hade det bara spelats två omgångar, men faktum att Benfica på sex möjliga poäng endast mäktat med en pinne var anmärkningsvärt. Speciellt med tanke på att både Sporting och Porto tagit sex av sex möjliga poäng. Det man pratade om var ifall Benfica skulle ha råd att förlora derbyt och efter tre omgångar ligga hela åtta poäng efter rivalerna. För engångsskull så var det rätt lugnt mellan klubbarna under veckan. Inga särskilda grova påhopp på varandra, som annars är vanligt under veckan före ett derby.

Benfica hade precis gjort klart med Karagounis och frågan alla ställde sig var ifall Koeman skulle satsa på en spelare som pga landslagsspel under veckan inte skulle hinna med mer än en träning med laget innan derbyt. Just landslagens matcher var nåt som irriterade Koeman enormt under veckan. Gång på gång så klagade han över att bara få två dagar på sig att förbereda laget för derbyt, då de flesta av Benficas landslagsspelare skulle vara tillbaks i träning dagen innan derbyt. Ett problem som alla storlagen har i världen. I Sporting kretsen så tyckte vi alla att det var mest en ursäkt som Koeman ville ha ifall han skulle förlora matchen. Dagarna innan match så åkte jag in till köpcentrumet som ligger vägg i vägg med Alvalade. Som vanligt så sitter det ett gäng äldre herrar som är sportinguistas och diskuterar hur man ska besegra Benfica. Det enda alla var överens om var att Sporting behövde en Liedson i toppform. Samt att alla ville ha revansch för matchen tidigare i våras då Benfica vann hemma och mer eller mindre vann ligan i och med segern över oss i den matchen.

Så till matchdagen, olyckligt nog så var det samma dag som vi skulle på en släktträff. Släkten samlar ihop sig en gång om året och äter lunch tillsammans. Med tanke på att 95 procent av släkten är benfiquistas så var det en allmän ”mobbning” på oss 5 procent som är sportinguistas. Då matchen skulle spelas i Alvalade så var det bara jag, farsan och en kusin som skulle gå på matchen. Under lunchen fick vi utstå en hel del psykningar. Vissa mer allvarliga och andra mer skämtsamma. Det är en hårfin gräns det där. Och det har blivit en hel del heta diskussioner släktmedlemmar emellan. Denna gång fortlöpte lunchen utan större heta diskussioner trots allt.

Matchen skulle börja vid 21 tiden om jag inte minns helt galet nu. Vi åkte hemifrån lite innan 19 tiden. Jag ville in tidigare då jag aldrig upplevt en derby stämning, men kom inte iväg tidigare än så i alla fall. Som vanligt var det svårt att hitta en ”laglig” p-plats, men efter ett tag så hittar vi en helt okej. Redan på vägen till Alvalade så såg man många bilar med Sporting halsdukar och flagor viftandes på väg till Alvalade, det är en vacker syn måste jag säga. Trots att just det inte var första gången man såg så är det nåt som man aldrig glömmer bort heller. Runt arenan så fanns de vanliga stånden, vissa som sålde mat och dryck, andra som sålde matchtröjor, halsdukar och flagor, andra som sålde ”castanhas”. Vart man än vände sig så såg man bara sportinguistas och enstaka benfiquistas. Efter att ha andats in den här nya upplevelsen så valde jag att gå och ta emot Sporting bussen och applådera mina hjältar och ge de styrka inför derbyt. Bara gjort det en gång förut och det går inte alls att jämföra med känslan denna gång. Tusentals sportinguistas längs vägen där bussen alltid åker för att lämna av spelarna, så utbrast dagens första glädjefnatt när man såg bussen rulla in på den smala vägen. Alla sjöng och applåderade spelarbussen.

Nu var det tid att inta sin plats på läktaren. Jag och min far har hittat de bästa platserna på Alvalade, och det är dit vi köper biljetter så fort någon av oss ska gå på match. På vägen till platserna passerar vi en TV som sänder Porto - Rio Ave. Med enbart tio minuter kvar så står det 0-0. Jag väljer att gå till våra platser och inte se färdigt den matchen. Jag vill aldrig missa uppvärmningen när jag går på en match. De gångerna som jag missat uppvärmningen så har det alltid känts som om man missat något. Farsan kommer tio minuter efter och jag frågade vad slutade det? Han svarade det står fortfarande 0-0 och det är 4 minuters tilläggstid. Porto skulle det visa sig på de minuterna ha gjort tre mål och vunnit. Detta såg vi som ett extra press på Benfica som nu skulle bli åtta poäng efter Porto och Sporting efter tre omgångar ifall Sporting vann derbyt.

Stämningen på läktarna blir bättre och bättre. Nu i efterhand så kan jag bedöma att stämningen då var högre än för några månader sedan då Sporting spelade Uefa cup final, konstigt nog eller inte. Jag tror att många underskattar detta derby. Lissabon derbyt måste vara ett av världens bästa derbyn. Benficas klack försöker göra sig hörda, men varje gång de börjar sjunga så tystar alla sportinguistas de med bu rop eller visslingar. Då bestämmer sig benfiquistas i klacken att börja kasta ”bomber” på läktaren bredvid. Det skulle visa sig att tre personer vart skadade efter dessa ”bomber” exploderat mitt bland supportrarna. Det skulle inte vara sista gången under matchen som Benficas klack skämde ut sig. Tråkigt nog så är det precis samma sak som sporting klackarna gör när de har bortaplan. Synd att man inte bara kan stöda sitt lag utan att försöka skada motståndarnas supportrar.

Äntligen så var matchen igång och om det nu var möjligt så höjdes stämningen inne på Alvalade en nivå till. Det var ingen stormatch som lagen bjöd på men som de kämpade. Dagens andra glädjefnatt kom under första halvleken då Loureiro gjorde ett mycket vackert mål och gav Sporting ledning med 1-0. En ledning som stod sig fram till halvtid. Andra halvleken hinner inte bli gammal innan Benficas hetlevrade Rocha drar på sig ett rött kort, på plats kunde jag inte urskilja om det var korrekt eller inte, men i efterhand med hjälp av tv bilderna så anser jag att den var korrekt. Konstig nog eller inte då vi pratar om Sporting, så fick Benfica mer att säga till med tio man än med elva. Så pass att man turligt får in kvitteringen på en Simão frispark som tar i muren och lurar Nélson i Sporting målet. Med enbart elva minuter kvar av matchen så får Tello på ett grymt inlägg som lilla Liedson lyckas nå högre på än Benficas 2 meter långa Luisão. Kvällens tredje och sista jubel brött loss när bollen stannar först bakom Quim i Benfica målet.

Stämningen från och med Liedson 2-1 mål tills matchens slut och hemfärd är nog en av det mäktigaste jag upplevt inom sporten. Vart man än tittade så såg man glada sportinguistas viftandes dels med halsdukar och dels med flagor. Riktigt stort att få uppleva detta på plats för första gången.